Vinbloggen

Linda Forssell botaniserar bland ädla druvor
Header

Häromdagen smakade jag på ett ovanligt förmånligt ripassolikt vin, som gjorde sig perfekt i novemberslasket. Vinet är alltså gjort enligt apassimentometoden som innebär att vinet får genomgå en andra jäsning med en tillsats av noga utvalda, torkade och lite russinliknande, högkoncentrerade druvor*. I smaken betyder detta ofta en välkommen komplexitet och ett visst djup.

 

Vinet ifråga heter Solo Passione Appassimento Rosso Veronese, och kostar strax under tian på Alko. Det är gjort på druvorna Corvina, Rondinella och en skvätt Cabernet Sauvignon, och smaken är egentligen mer stram och rustik än fruktig eller bärig – aromerna för tankarna till stall och skog med sina toner av läder, trä och lingon. Vinet är matanpassat och mångsidigt, och kan serveras med allt från maffig pizza till en vardagligare köttgryta.

*fritt fram att dra på smilbanden ifall ni visualiserar dessa koncentrerade druvor på ett annat sätt än jag egentligen menade

 

Nu är den här!

Beaujolais är ett distrikt i vinregionen Bourgogne i Frankrike, och samtidigt också namnet på rödvinerna som kommer därifrån. Till sin natur är de ofta mycket fruktiga och lätta, och framställs alltid av druvan Gamay. Man hör ofta beskrivningar i stil med tuttifrutti och skumbanan när det gäller den snabbjästa Nouveau´n, medan de lite finare Cru –vinerna med mer mognad kunde liknas vid Bourgogneviner gjorda på Pinot Noir.

Släppet av ”årets vin” har kommit att bli en riktig skördefest i distriktet, och sker alltid den tredje torsdagen i november. Sommaren 2012 drabbades de europeiska vinproducenterna dock av vädergudarnas vrede, och också i Beaujolais fick man dras med för tidig blomning, hagel, kyla och regn under skörden. De höga priserna och begränsade åtgången kan därför antas vara orsaken till att Alko tog in endast en sort i år – vanligtvis brukar man kunna få två olika Beaujolais Nouveau –viner hos oss, men i år regerar Beaujolais Villages Nouveau Louis Tête för 9,99 € ensam på tronen.

 

 

Vinet är vackert blålila till färgen, och smaken är mjuk, saftig och fruktig, med en ungdomlig syra – precis som sig bör. Jag föreställer mig mest hallon, men också nyanser av röda vinbär och eventuellt en mycket lätt bananton i bakgrunden. De klassiska tillbehören är charkuterier och pajer, men jag fick just förslaget om en hallonburgare, vilket jag tror inte alls skulle vara tokigt – trots att det kanske nämndes lite skämtsamt.

Ha en trevlig torsdag, kära läsare!